innehåll kommentarer poesi martin kontakt
Här representerar jag ingen utom mig själv. De åsikter som framförs på denna sida överensstämmer inte nödvändigtvis med Moderata ungdomsförbundets.
Det är en ny bok på gång. Dessutom har skrifter utgivna av mig fått ett alldeles nytt alias. Mer om det senare.
Det var poesifestival i Nässjö nyligen, och jag var där för första gången (men förmodligen inte sista; det är ju väldigt nära). Det var uppvisningsslam med den eminente Matiss Silins som domptör för ett startfält bestående av ett gäng framstående poetryslamfigurer, och så jag.
På den här filmen av Fanny Astner ser vi allihopa, inklusive några strofer ur magre man.
Här har inte kommit något nytt på ett tag. Men titta gärna lite här och här så länge.
Svenska mästerskapen i poetryslam i Uppsala. Ohyggligt skönt att inte behöva gå och vara nervös eller stressad och faktiskt kunna lyssna på dikterna.
Dödsstjärnan tog hem den bisarra sidogrenen triathlon med hjälp av nymixad poesi, xylofon, blockflöjt, fönsterkuvert och viftande armar. Efter att ha haft en bättre öppning än förväntat (”jag är språkmaterialist och jag har kommit för att slita huvudet av er ...”), trampat lite klaver med tre handklapp (veckans dikt!) och tagit oss till finalduell med en noslängd avslutade vi med höstvisa (video!). Kolla pokalen!
Den personliga lilla topplistan, i ingen särskild ordning: vår segerdikt, Boråslagets teampiece, Malmölagets lagfinal, Uppsala–Malmö–Sollentuna-boutet med Kim och Jonas, duvorna i skatboet i Fisksätra, snubbarna som skulle till Uppsala när jag drack kaffe vid Gullmarsplan och som sedan åkte Swebus från Uppsala när jag skulle hem och hela tiden grälade med folk i sina telefoner.
De två veckors dikter jag är skyldig får bero ett tag till, men för de som är på SM i poetryslam i Uppsala kommer Dödsstjärnan förmodligen göra ett par (nästan) nya dikter av mig.
Veckans: Krukväxterna och jag
Den får avsluta den här lilla trion.
Veckans: Det som flöt
Veckans: Mörkt och lila
Veckans: var sak
Veckans dikt är en twitterdikt: alliansen (som kanske sammanfattas i längre form när den väl drunknat i floden; en kort stund till går den till och med att läsa på borgarkotteriets hemsida).
Sedan är jag ju skyldig minst en veckans dikt till. Tog därför en titt i mina gamla pärmar efter något intressant från förr; det var svårt. Men här kommer i alla fall en text från 2002 som jag stuvat om ganska kraftigt: strandbild.
Och nej, jag menar inte på allvar att kulturgubbens ohjälpliga öde är att sitta i ett hörn och vara sur. Såklart kan gubbigheten vara både glad, äventyrlig och påhittig.
För övrigt börjar jag bli pinsamt mycket kulturgubbe – ni vet, medan kulturtanten med entusiasm bevistar alla ut- och framställningar i trakten så sitter kulturgubben i ett hörn och klagar på kulturtidskrifterna av idag eller kulturlivet i den håla han råkar befinna sig, samt skryter om att han såg Springsteen på Ullevi innan det var något som hände hela tiden.
Det sura hörnet i dålig belysning.
Rekommenderar i och för sig något ännu varmare nu.
Och lite extra, nu när kvatsch står still för ett tag.
Ännu mer försenad poesi!
Tre veckor har gått utan några nya dikter, men jag är inte försvunnen, bara ganska upptagen. (Gör mitt examensarbete i ett – tycker jag åtminstone – ohyggligt coolt projekt. Kanske mer om det efterhand.)
Här kommer alltså tre veckors ganska olika dikter: två långa, 12 och så dant det är, och en kort, katt.
Uppenbarligen börjar vi komma lite ur fas. Här är en dikt i relativt icke-blommigt språk – om gåvor.
Dessutom har den första av Dödsstjärnans inspelade dikter publicerats på Lkpg pod.
Vi tar det lite försiktigt.
Finns även i versaler.
Veckans dikt: posten
Låt oss avsluta 2009 med en liten text om Millenium-hjältinnan, som varit föremål för ohemult fåniga diskussioner, till vilka jag nu bidrar.
Veckans dikt: Lisbeth Salander
Förresten, om en vill kan en passa på att läsa och rösta på mitt Unga berättare-bidrag – eller något av de andra – innan året är slut.
Med vissa förhinder av stress och infektioner: två korta dikter.
hopp och rösterna i badrummetJag ska bara skriva några ord om kommunikation och poesi. (I en viss del av poesidebatten de sista åren har just ordet ”kommunikation” varit ett tvisteämne, men det är inte det jag menar.)
Det gällde förtätning. Jag tror nämligen att en ofta har för höga tankar om dikters täthet och betydelsetyngd, att det helt enkelt är ett misstag att tro att en dikt är en djupare eller mer intrikat text än någon annan. Oftast är den nog bara kortare och lite annorlunda upplagd. Naturligtvis går det att vända och vrida på varje ord, tecken eller läte, men gäller inte det alla texer, alltid?
Såklart är det extra tydligt i scenpoesins fall, där åhöraren faktiskt minns bara en liten bråkdel av det som sas; det sammantagna intrycket är det viktiga. Men jag vågar påstå att det gäller andra dikter också. Det mesta av texten flyger obemärkt förbi, och det ska det också göra.
Veckans dikt: cirkulerande.
Veckans är absolut inte ny (förutom ett par utbytta ord), men jag letade runt bland mina papper och tyckte att det vore synd om den inte fick vara med här.
sista timmen, efter The Last Hour of Rev Splonk av Mike Larsson.
Nu blir det religiöst!
(För extremt invigda eller insnöade så är det här en uppföljning på en skapligt gammal och kanske något sämre text – om inte annat så bara för att den här refererar till Dan Andersson.)
Ungefär en dag försenad: flyr.
Den har en viss släktskap med allt är egentligen ganska absurt och absurt / flyr som Dödsstjärnan brukar göra.
Förra söndagen var Dödsstjärnan på besök i studion hos Lkpg pod och spelade under Daniels och Annas försorger in ett gäng dikter. Se stilla och rörliga bildbevis!
Östergötland får ge sig till tåls en vecka till nästa poetryslam, men den som bor i Linköping och är student eller känner en student kan gå på Uncut den 27 oktober på Hg. Uncut är en sorts öppen scen som var oerhört kul förra terminen. Jag kommer vara där och recitera komiska verser.
Och så veckans dikt: dagens samhälle.
Saob om ordet ”amatör”: person, som (för nöjes skull) utöfvar l. sysslar med konst l. idrott o. d. utan att hafva den till yrke; stundom med bibegrepp af bristande skicklighet.
Det var meningen att jag skulle skriva något här om amatörskap, men det orkar jag inte. Huvuddragen skulle vara: nästan alla poeter är i någon mening amatörer – det är fånigt att använda ordet amatör med bibegrepp av bristande skicklighet – jag har egentligen inga ambitioner att min poesi ska vara bäst eller normerande, och det har nog nästan ingen annan heller.
Istället veckans dikt, en naturlyrisk metafororgie såhär på höstkanten: rött och grönt. Jag skäms bara lite. Kommer den inte osedvanligt tidigt i veckan, så säg?
Veckans dikt – datorn – är ett fynd från mina gamla papper som jag putsat upp litegrann. Det är möjligt att den har funnits på nätet förut.
Poetryslamsäsongen har börjat på allvar i Östergötland. SM-uttagningarna blir nog först i vinter, och innan dess finns det ett helt höstprogram. Närmast är det den 15 oktober på Grammofon i Norrköping och den 22 oktober på Elsas hus i Linköping.
Någon gång borde traktens slamhistoria sammanställas lite bättre. Titta på alla gamla resultat på den gamla hemsidan, till exempel.
Den tidigare nämnda nya poesiprylen är kvatsch – väldigt kort poesi eller prosa som är tänkt att uppdatera med något litet varje vardag. Det börjar på måndag.
Dödsstjärnan har gjort både City ArtLink i Linköping och Kulturnatten i Norrköping på kort tid. Det är verkligen skillnad.
Jag har gått till final i den östgötska prosatävlingen Unga berättare. Läsare får rösta, så rösta gärna på min text eller någon annan du tycker är bättre. Det finns också en uppläsning.
Veckans dikt: johanna, mest framsprungen ur en nyligen insjungen översättning av Leonard Cohens Joan of Arc. Förhållandet till diverse poesigubbar fortsätter alltså.
Nu är Trädgårdsfesten etc väl avfirad med tårtor, morötter och upptåg. Några minnesvärda händelser:
1) Matilda och Jonas släpade fram den gamla synden Betraktarens sköna öga från 2004 (jag var inte smart nog att ta med mig och kunna kontra med Ilska, lasagne & gula Converse från samma år). Till min förvåning finns det faktiskt en viss koppling mellan den och appendix 4.
2) Mike Larsson agerade hemlig gäst och premiärläste ur sin kommande Subdural. Äntligen, skulle en kunna säga. Mike var nämligen tänkt att vara Dödsstjärnans gäst redan förra Kulturnatten. (Han valde förresten min bokfestlighet framför att stanna på Bokmässan!)
3) appendix 4. Jag har sällan haft så roligt ensam på en scen, och aldrig känt mig så känslosam över ett stycke som till största delen är så kallat livlöst mekanistiskt skrivande.
Förresten, när den nu är uppläst och aldrig kommer åter, kan jag i alla fall citera mina egna favoritstycken:
som när jag råkade öppna en låda och där låg gamla skrivdon
bläckhorn och penna och läskpapper och en brevpress
och en massa andra saker som jag inte har en aning om hur de ska användas
så jag struntade i dem och öppnade ett fönster i min webbläsare
jag öppnade locket på bläckhornet och skvalpade lite och luktade
det var fortfarande bläck kvar och det luktade
konstigt lite som kallt kaffe och svett
Och en bit ner:
och huvuden svajar från sida till sida när Eddie Meduza stiger fram
med Lady Gagas kropp och Stellan Skarsgårds huvud
Dödsstjärnan gjorde två lyckade läsningar också. Och på torsdag gör vi Linköping, på City ArtLink, Stora hotellet klockan 20:00.
Jag såg också att Lotta Sandelins fina lilla intervju med mig i Kulturtipset (nästan inom synhåll från Grå huset) ligger kvar på nätet. Jag försöker förklara vad sjutton jag håller på med och skriker lite poesi.
Vidare är det meningen att avtäcka en ny poesigrej den 1 oktober. Jag har en hel del inte så poesirelaterade saker som tar det mesta av min tid, men det ska nog gå ändå. Håll utkik!
Och till sist, den här veckans dikt, en gammal som jag inte vågat mig på sedan SM i poetryslam 2008: viskning (bland de initierade också känd som Bla bla bla Finspång-dikten).
Imorgon är det alltså dags för östgötska entusiasters maratonlopp, nämligen Kulturnatten i Norrköping. Kaosföreningen och Dödsstjärnan är på en rad ställen och hojtar. Klockan 22 blir det tårta och appendix 4 på Grå huset, vid Stadsmuséet.
Jag har inte riktigt skött mina åligganden, så här är en liten rollback (i den databastekniska meningen, inte kalla kriget-betydelsen) med två veckors dikter:
Veckans dikt är en dagsvers som heter manifesta paragrafer. För den som vill ha något aptitligare kommer det ett recept också:
1 rödlök
4 klyftor vitlök
½ squash
1½ dl torkade gröna linser
½ burk (cirka 2 dl) kokosmjölk
2 dl vatten
lagerblad
timjan, rosmarin & dragon
cayenne
salt & peppar
olja
Hacka lök och vitlök och fräs i oljan. Hacka squash och lägg i.
Krydda: Peppra ordentligt med svart- och vitpeppar, samt cayenne. Ta torra örtkryddor: mest timjan, mindre rosmarin och minst av dragon. Det ska dofta ganska mycket, för det späds ju med vätska. Som alltid kan jag inte veta hur mycket smak du vill ha.
Häll på kokosmjölken och lägg i ett par lagerblad och en buljongtärning om du använder sådana. Koka upp.
Skölj linserna och lägg i. Koka tills de blir färdiga. Salta.
Såsen blir lite grön och smakar örter förhoppningsvis örter. Koka ris eller potatis till.
Här blossar isen upp (och flammar inte längre)
Igår blev jag förvånad över att kallas poesibloggare, tills jag förstod att det nog är det jag är. Här använder jag strategier för att på minst effektiva sätt få fram mitt budskap, ungefär.
Så, skriver jag alltså en konst- och moralkrik av Anna Odells konstverk? Nej, om jag haft lust att kritisera Anna Odells arbetsmetoder känns det överflödigt nu. Jag ska undvika att svara på om det som skett är rätt, lagligt eller konst – vilket jag förresten tror är nästan oberoende frågor. Vad gäller moralen kan Torbjörn Tännsjös hjärtevärmande förnuftighet räcka. Den kan sammanfattas: konstnärer bryter lagar på precis samma grunder som vilka människor som helst och ibland är det till och med en skyldighet, men allt hänger på sammanhanget. Vad gäller konst och juridik så är min okunnighet omvittnad. Men jag kan i alla fall hjälpligt sätta ett ord efter ett annat, så det tänker jag göra. Kanske det går att kryssa mellan den instutitionella konstsynens Skylla och kommentarsfältshatets Karybdis.
Verken – eller skriver en ”projektet”? – har åtminstone två aspekter. Å ena sidan är det, som Dan Jönsson skriver i DN, en väldigt samtidskonstnärlig historia. Det var mediecirkus, polisanmälningar, dementier och Newsmill innan det ens fanns något verk att visa upp. Hade det behövts? Ur denna första angreppsvinkel, förmodligen inte; projektet kunde bara ha fått rulla på kring någon vag mittpunkt – säg en blogg, en myspace-sida eller några debattartiklar – och vilksa ihop en samlig utsagor, ur vilken konstnären sedan kan dra några observationer om konstvärldens, medias och populärpsykologins diskurser.
Men nu har projektet gett upphov till en serie ting. Två av dem råkar stå uppställda bara några minuter från mitt hem: Imaginär sanning I och II. De är en del av Permanens 2009, en utställning i en park vid Linköpings universitet. ”Universitetsparken”, skriver Akademiska hus. Viagra- eller penisparken, säger studenterna, detta med anledning av verket Rakt upp och ner av Elisabeth Sagefors, ett glest staket av rostiga stålbalkar.
Den andra aspekten är naturligtvis att titta på tingen, som står där, tar upp plats i rymden och har en annan livscykel än utsagorna om dem. De kan knappast isoleras från sitt första sammanhang, men det går att titta på dem där de står, i gräset bland en rad andra konstnärers ting. Debatten om verket – eller om en ska betrakta det som ett konstverk som ständigt expanderar och omfattar allt som sägs om det, i verket, – har nog förstört en del. Inte för att jag har något emot att det skrivs sekundär text – då skulle jag väl inte göra den här texten – men helt enkelt genom att det vinklats bort från det intressanta, mot konstvärlds- och straffprat.
Förutom Imaginär sanning har jag bara sett stillbilder från filmen Anna i bälte, och kanske en stillbild från Liljeholms (eller var den arrangerad för någon tidning, eller har jag bara inbillat mig?). Men jag ska bara titta på Imaginär sanning, som jag är övertygad om går bortom både samtidskonstnärlig konceptualism och spekulativ chockverkan – det är varken fråga om en rondellhundsteckning eller en longitudinellt halverad get i sirap.
Jag är så skadad av vurmen att beskriva olika saker som fält och rum, att titeln genast för mig till ett ”psykiskt imaginärt fält”: en lite tillknycklad yta med olika saker på, där vi promenerar omkring när vi försöker förstå människans psykologi – alltså inte främst i akademiska situationer, utan när vi själva eller våra vänner skär sig, svälter sig, försöker ta livet av sig, får diagnoser; vid våra reaktioner på kriser, sorg, ensamhet; i mötet med människor som inte verkar tänka, reagera och begära som vi själva. Det skulle kunna se ut ungefär som universitetsparken sent på kvällen, i parkens elektriska ljus. De imaginära sanningarna består här av två journalsidor på glas, monterade på betongblock som först fick mig att tänka på små likkistor.
Bredvid står frigolitskulpturen F-ble dimensions variable av Cajsa von Zeipel Segerberg . Jag tänkte först på idrott, på ifrågasatt köntillhörighet, på exotiska hukande träskulpturer som turister släpar hem. Det var först med broschyrens hjälp jag snubblade från tanken ”så mager” till anorexia nervosa. Den ska också anspela på Narkissos – den grekiska myt som är tydligt närvarande för tillfället – och det kanske betyder något att det är just den. Sant eller inte, så gillar vi ju att tala om vår tid som en ytans och självupptagenhetens tidevarv.
Både skulpturen och journalsidorna står utanför psykologmottagningens entré – jag vet inte vad som försiggår där inne, men utgår ifrån att det är samtal; jag känner den bara från skylten. Jag undrar om Akademiska hus så mycket på den placeringen.
På vägen dit står också kanslisvenskan ”ATT ANVÄNDA STRATEGIER FÖR ATT PÅ MEST EFFEKTIVA SÄTT FÅ FRAM SITT BUDSKAP” i metall på en gjuten grund, en ganska illa formad fras med en hoppfull målsättning tagen från styrdokument för sfi-undervisning. Det är sådan text som kan använda formuleringar som ”den växande psykiska ohälsan”.
I en av dammarna finns På ett ytligt plan av Daniel Andersson, ett bord med bänkar uppställt på vattenytan i en av dammarna. Det kan vara både en komisk gest och en påminnelse om hur flyktigt fotfästet kan vara, även i det trygga vardagliga.
Där finns en liten mysig kolonistuga med äpplen, som vårdas och pysslas om, men alltid står ödsligt tom. I motsatta utkanten står tre svarta gravstenar med obegripliga meddelanden på. Där finns två kategorier av minnen av ting: de ting jag sett i parken förut: metacontainern (en vit container som förgicks av klisterlappar med dess foto och inte innehöll annat än en kommentar till sig själv) eller en promenad av små plantor med bilder på studenter som avbrutit sin utbildning – och de ting jag bara hört talas om, och de är av någon anledning betydligt spektakulärare och otäckare: det så kallade orgasmbåset och ett lik i vattnet.
Framför allt finns där klippt gräs, anlagda dammar, buskar, bänkar, grusgångar och papperskorgar. Vi trampar omkring, och förstår förmodligen antagligen inte så mycket, och om vi förstår är det förmodligen ofta fel. Men det finns nyponrosor och äppelträd också.
Imaginär sanning I och II är som två berättelser.
Broschyren antyder ifrågasättande av sanningsanspråk, en befriande gest, kanske hämnd:
Tretton år skiljer tillfällena åt men de två patientjournaler som gör anspråk på att ge den sanna bilden skiljer sig föga. /.../ Jag ville bl a undersöka om man som psykiskt sjuk eller före detta sjuk, per automatik blir misstrodd när man berättar om onödigt brutala ingripanden ...
Är inte den sista meningen besk nog? Nej, den ger snarare intrycket av att vara sockrad en smula. Imaginär sanning ter sig mer som något som ska bekräfta att och inte undersöka om.
Anna Odell har skrivit vad som kan kallas ”sin version, sin berättelse” i en artikel, och där uttalat anklagat journalanteckningarna om henne för att vara lögnaktiga och S:t Göran för att ha använt överflödigt tvång. Men här i parken är det ingen som berättar om onödigt brutala ingripanden. Odell svarar i sina glasplattor inte på journalernas berättelse genom egna biografiska utsagor utan låter även sitt ifrågasättande passera genom journaltextens filter.
Låt oss först för en stund betrakta texten ”som konkret materia”: det är förkortningar, fackspråk, särskrivningar, några mediciner, ett par lagparagrafer: pat, ut, LPT, anamnes, T Risperdal 3 mg 1+1+1, Pherengan, Stesolid, §6, §47. Vi noterar ändring i formgivning och språk sedan 1995: att maskinskriften blivit ett datorprograms typsnitt är nog tidens tecken; språket kan mycket väl vara tillfälligheter; den senare journalen har också en annan formellare struktur – med rubriker som ”psykisk status”, ”vårdförlopp”, ”åtgärd/planering”, ”DAGANTECKNING”, ”SLUTANTECKNING” –, medan den första är en till synes friare löpande text.
Och sedan berättandet: sidorna har liknande förlopp. I rollerna: patienten pat och undertecknad ut. Bakgrunden på bron återberättas. En otäck tid förflyter medan pat skriker och är okontaktbar. I den äldre journalsidan blir brottet med fackspråket särskilt tydligt och rörande: ”Säger bara att nu kommer om och äter upp mig, ät inte upp allt av mig.” Även i rekonstruktionen citeras en utsaga, men den verkar i jämförelse närmaste tragiskt parodisk: ”då jag tillhör den falang som ser till att stråla sönder hennes hjärna”. Men visst finns det något speciellt i syntaxen både i ”ät inte upp allt av mig” och ”som ser till att stråla sönder”?
Upplösningen kommer i samband med att pats identitiet fastställts. I det första fallet är det den bekanta personalen från Ekbacken som kommer, ”är helt övertygad om att dom ska kunna lugna pat” och ”pat blir uppenbart lugnad av detta. /.../ Släpps urbältet (sic) kl 23.20”. Nästa gång kommer förändringen till synes ur pat själv: ”Ger nu tämligen god formell och emotionell kontakt. /.../ Inga psykotiska symptom!”, och hon lämnar fram en broschyr om konstprojektet, av Anna Odell, Konstfack 2008, och genom några meningar benämns hon inte pat utan Anna.
Kanske att den senare är mindre direkt berättad. Utdraget visar inte upp ett lika klart händelseförlopp som det föregående utan tycks nästan undvikande framhäver saker som förmodligen är viktiga för journalens tilltänkta läsare, men inte för oss som står i parken.
Berättelsernas upplösningar är på ett sätt motsatta. I sidan från 2009 är det istället ut som inte kan kontrollera sitt mentala tillstånd (om en på en helt annat plan än det psykotiska) och blir okommunicerbar:
Efter att ut blivit så upprörd att jag inte kunde kvarstanna i rummet får pat åter sina inlåsta ägodelar och blir omedelbart utsläppt. Hon vill gärna förklara men ut, som för tillfället inte riktigt klarar av att lyssna på detta, förklarar att hon kan få ut:s mailadress och maila sin förklaring!
Meningen antyder till och med i sitt pendlande mellan ut och ”jag” en konflikt mellan att vara journaliskrivande läkare och upprörd människa. Vid det här laget känner åtminstone jag även med läkaren. Pat får e-posta sin förklaring senare; ”Journalkopia faxad till Ekbacken för kännedom OK”. Båda berättelserna avslutas alltså till och med med ett dokument som överförs elektroniskt, med fax respektive e-post!
På sidans sista stycke är det emellertid den sakliga läkaren som för tangentbordet igen: ”... enbart ha simulerat psykiatriska symtom och uppfyller därför ej kriterierna för LPT-vård.” Och med de orden slutar glastavlan.
Det är lätt att tänka sig den makt som ligger i att vara den som i text formulerar en beskrivning av någon annan. Vanligtvis har författaren alla rättigheter, men i journaltextens fall är det så speciellt att det är den som blivit beskriven som kan bestämma att offentliggöra texten – och i viss mån exponera dem som skrivit. Anna Odell lyckas här genomföra den vändning från ett offer för omständigheter till att kanske bli den gärningsman hon talar om i debattartikeln, och för vissa skribenter uppenbarligen en mycket otäck varelse – ett monster utan egenskaper. Utan tivel bryter hon med sin rekonstruktion mot en av de grundläggande saker vi brukar ta för givet i allvarlig kommunikation, som vi i själva verket är tvungna att ta för givet när någon står på ett broräcke och släpper sina kläder i vattnet. Texten kan fungera som ett monument av det bräckliga förtroendet mellan pat och ut genom instutitionens regel och instruktion, kanske rättare sagt ett monument till minnet av förtroendet om det någonsin funnits där.
Det är inte fråga om journalistisk text eller ens längre en journaltext med egna sanningsanspråk, utan tvärtom: när glassidorna monterats är det viktiga vad som inte står där. Anna Odells själva berättande består i att inget säga. Det kanske finns en berättelse här någonstans, men fast ytan kring skrivtecknen är genomskinlig, så kan vi inte se den. Och om vi får höra, så kommer vi väl ändå inte tro den.
Slutligen, i och med rättegången har förloppet rekonstruerats
ännu en gång, i ännu fler texter med kanske än tyngre sanningsanspråk
och passerat genom ännu ett för lekmän obegripligt teknologiskt
filter.
Anar vi en onödig fixering vid väder?
På Norrköpings kulturnatt blir det releasefest för Trädgårdsfesten etc. Du kan anse dig inbjuden!
Festligheterna äger rum klockan 22 på Poesiscen: Grå huset, i Grå huset vid Norrköpings stadsmuseum. Det kommer vara poesi i huset hela kvällen från klockan sex till midnatt. Dödsstjärnan går på klockan 23. Jag är också där hela kvällen med exemplar av boken.
Jag kommer läsa appendix 4, en extra del enkom för releasefesten – ”en gång och aldrig mer”.
Det här är en liten syntetisk kritik av tre scenpoeters tävlingsdikter, med siktet inställt på dikternas disposition och framförande. Med ”scenpoeters tävlingsdikter” menar jag då inte alls att de behöver vara skrivna för att slå i tävlingar, eller exklusivt används i tävlingar – men att de lästs i individuell final i poetryslam-SM och uppenbarligen fungerat väldigt bra där.
Detta är nämligen de tre senaste individuella segrarna i Svenska mästerskapen i poetryslam: Olivia Bergdahl 2007, Laura Wihlborg 2008, Oskar Hanska 2009.
Jag har valt tre texter som finns på Youtube, men både Olivia och Oskar har också sina texter på hemsidor, varifrån de citerade passagerna kommer. Citaten ur Lauras text är alltså förmodligen inte rätt formaterade, utan bara nedskrivna på känn. Titta på klippen! Det är roligt, och jag tror inte texten är så begriplig annars.
Olivia Bergdahls dikt är en medryckande tagning av det Susan Sontag kallade den förkrossande tanken på alltings samtidighet. Den version som finns publicerad på Olivias hemsida utgör också ett exempel på det dubbelliv som scenpoeters texter generellt lever: av de 72 raderna i texten är det 17 som inte uttalas, och på ett par ställen har det tillkommit text. Inget stycke har strukits i sin helhet, men särskilt i mitten av texten har de kortats ner, så att texten blir intensivare med snabbare växlingar. På många ställen i den talade texten har ordet ”som” tillkommit som sammanhållande ord.
En rad tablåer avgränsas av nio upprepningar av fransen ”i exakt samma ögonblick”. Två gånger – ungefär halvvägs och i slutet – kommer vi tillbaka till jagets kärlekspar från inledningen. Brottet mellan bilderna förstärks av att de på något sätt är motsatser eller står i skarp kontrast mot varandra: kinesiska barn mot vuxen spansktalande kvinna, döende ung soldat mot nyfödd bäbis, ett älskande par under månen mot en ensam man i sin säng. Dessutom rör vi oss runt på jorden. De geografiska bestämningarna är i tur och ordning: ”kinesisk”, ”spanska”, ”Sahara”, ”amerikansk”, ”sydfransk”.
Dikten innehåller ingen uttalad politik, inga uppmaningar, inga framtidsvisioner, inga varningar, inga imperativ. Ändå har den tydliga politiska dimensioner – och jag tror inte det krävs någon närläsning för att se dem. Raderna
”han är ... illegal invandrare
och hon älskar honom”
är exempelvis en av de formuleringar jag mindes redan efter första lyssningen. Ett stycke som lagts till i den talade dikten förstärker det politiska intrycket av motsatsen (den ensamme mannen i sin säng) i nästa stycke, när han istället för att fundera på sin kostym tänker:
”och han borde verkligen göra någonting åt
alla de där förbannade afrikanerna
som tar sig in över gränsen
tänker han”
Avslutningen är en upprepning från inledningen. Om läsaren är lite som jag så betydde fraserna ”för alla tusenden” och ”här kommer natten”, inte särskilt mycket första gången de uttalades, men efter att ha lyssnat till den långa raden av saker som sker ”i exakt samma ögonblick” verkar de istället laddade med mening.
Laura använder upprepning på det absolut tydligaste sättet: ofta kommer återkommer samma formulering två gånger efter varandra utan ellipser. Dikten delas upp i delar med interna upprepningar, som i sin tur tas om flera gånger och varieras. Strukturen består av en rad frågor som hon själv besvarar, sedan två crescendon där texten stegras och vänder, och därefter en kort avslutning i samma stil som inledningen.
En kvantitativ översikt: frasen ”men jag litar inte riktigt på det” förekommer fyra gånger; ”är du på den säkra eller osäkra sidan? jag är på den säkra sidan tre gånger; andra frågor på formen ”brukar du handla på Coop Extra?” direkt följda av svar på samma form – ”jag brukar handla på Coop Extra” finns det fyra. Efter första crescendot kommer en lång rad av frågor som börjar med ”brukar du”. Uppräkningen av motsatser med ”höger och vänster och mammor och pappor” återkommer tre gånger i olika variationer. (Lägg förresten märke till att det sista ordparet efter dessa motsatser är ”mörker och Coop Extra”.)
Hon är också den av de tre poeterna som har mest dynamik i tempo. I sitt centrala crescendo, diktens vändpunkt, pratar hon rent ohyggligt fort. Jaget har just fallit ner i ett hål, men det är inte vilket metaforiskt hål som helst, för det leder fram till en liten absurd berättelse om en den lille mannen som ”ser ut ungefär som dvärgen i Twin Peaks”. Samtalet med den lille mannen blir ännu ett crescendo, som slutar med att mannen väser ännu en fråga i hennes öra. Om vi väntar oss någon visdom så blir vi besvikna. Det enda han säger är det vi redan visste, att fiskpinnar inte är något intressant samtalsämne. Vi kommer alltså tillbaka till samma nervösa frågande och säkra samtalsämnen som i början – tillräckligt psykiskt stabila för att föra en sammanhängande konversation, men oförmögna att säga något intressant. Det är ett ganska dystert omdöme.
Laura arbetar lite, tycker jag, i konceptpoetisk teknik – och jag vet att det ordet får somliga att tänka: blodfattig maskinpoesi som omöjligt kan fungera på scen. Men, dikten ligger tvärtom väl i linje med en typ av dikter som varit relativt vanliga på slamscenen – rolldikter där poeten använder språk från ett visst sammanhang (telefonsvarare, nyhetsuppläsare eller vad det nu kan vara). Kanske kan det vara så att Laura är en av dem som fulländat den genren (med SL:s röststyrda reseplanerare och Katastrofrapport), och därmed tillfälligt avslutat den.
Lägg märke till armarna – eller: det tror jag att du gör även utan uppmaning. Men tänk på det: Oskar illustrerar genom hela dikten olika rörelser och förlopp. Han håller ut armarna i första styckets rutschkana, illustrerar kraschlandningen med handen, håller på magen när det blir ömt, vaggar ett barn, håller upp ett pekfinger vid ”ett meddelande till alla skäggpappor”, markerar sitt skägg vid ”supersvinto”, illustrerar spade och hatt, nyper i armen vid ”saker under huden”, himlar med ögonen när Isabella vill ”fortsätta vara kompisar”.
Den här inspelningen är från SM 2007 och innehåller också en särskild form av manér som Oskar slutat med. I början av inspelningen ägnar han nämligen cirka 30 sekunder (från att han först greppar mikstativet till att han säger först ordet) åt att gå omkring, andas tungt och samla kraft. Det stärker naturligtvis honom som en koncentrerad allvarlig människa som står i begrepp att säga något viktigt.
Jag har hört ordet ”filmiskt” användas om Oskars dikter flera gånger, men till skillnad från Olivias ögonblicksbilder i dikten ovan så är det här små händelseförlopp. Dikten bygger på fem små berättelser: rutschkanan, faderns skägg, moderns famn, nakenfis på stranden, förhållandet med Isabella.
Den talade och skriva dikten avviker litegrann från varandra, och jag vågar gissa att det förmodligen är förändringar som införts efterhand medan dikten framförts. En rolig detalj är ett inledande ”och”, som får dikten att börja mitt i ett förlopp. Texten har talspråkliga förstärningar som ”skit-”, ”super-”, ”jävligt” samtidigt som exakta formuleringar som ”i små intensiva blåsattacker över barnets nakna mage” och ”konstant tvådagars stålullsstubb”.
Den femte berättelsen är längre än de tidigare, stilen bryts upp mot det mer jordnära berättandet, och glider ihop med den föregående och avslutningen. Det blir inte ett crescendo, men åtminstone ett parti som binder ihop bitar från hela texten. Här börjar det gå baklänges: tillbaka till först den fula hatten, sedan moderns intensiva blåsattacker, faderns skägg, brännmärket efter fallet – och där är vi åter vid slutet på första stycket, som också avslutar själva texten.
Några avslutande kommentarer, då:
Lägg märke till att ingen av dem är särskilt rolig – en tendens till lustighet och ytlighet är en vanlig kritik mot slamscenen, men den kan inte tillämpas på dessa tre poeter, och knappast på finalfälten i allmänhet dessa tre år heller.
Olivias stil har satt ett tydligt avtryck på den svenska poetryslamscenen, men jag är lite förvånad att jag inte sett någon riktig Laura- eller Oskar-epigon. Däremot har kanske slamscenen ändrat riktning litegrann de senaste åren, och en del av den effekten kan ha att göra med en tendens att följa förra årets segrare. Den tycks ha upplevt skiftande moden: först en mindre utpräglad scenpoesi, mindre koncentrerad på framförandet; därefter svängig humoristisk poesi; nu allvarligare och mer frivers. Det behöver inte vara en följd av en utveckling, utan skulle kunna vara tidens nycker.
Vi ser också att även om texten tappar dynamik på pappret, så faller den inte platt. Inte heller töms den på innehåll om den läses flera gånger, även om de mister lite av sin magi. Dikterna är inte försvarstal som bara ska höras en gång, men de är dikter med lite speciella konventioner som avviker från de som dikter i poesiböcker brukar följa. Vid de mästerskap inspelningarna kommer ifrån var det också så att regelpraxis uppmuntrade poeter att upprepa samma tre starka kort i grundomgångarna och finalerna – vilket sannolikt också är samma dikter de upprepat två gånger i lokala uttagningar och finaler redan. Poeter vars dikter inte klarar flera genomlyssningar har ingen chans till seger.
Sammantaget har vi sett en rad scenpoetiska kännetecken. De har alla en övergripande retorisk disposition, de använder alla upprepning om än på olika sätt; de använder alla olika röster; de använder kroppen; de använder bildliga beskrivningar inte huvudsakligen som metaforer utan som berättelser; de har ingen klassisk meter men genomarbetad prosodi.
Det är värt att tänka på hur de börjar. De följer alla konventionell slamvisdom och låter bli att göra någon introduktion i form av att säga något som inte hör till dikten. Alla börjar dock försiktigt, de leder in till en narrativ del, och de börjar en bit ifrån det centrala temat. Istället etablerar de bilder och formuleringar som de ska återknyta till senare, och retroaktivt sätta i sitt sammanhang.
Trädgårdsfesten etc har fått en katekes också (faq för er som föredrar det uttrycket, även om det är missvisande precis som det brukar, eftersom det inte är fråga om vanliga frågor utan frågor som jag hade lust att svara på).
Det verkar också som att det kommer bli en releasefest.
Veckans dikt: en liftare
Förra veckans dikt utgick på grund av lättja och Urkult. Där var det väldigt trevligt trots att rätt få konserter föll mig i smaken (vilket kompenserades av Nina Ramsby i kyrkan klockan 11 på förmiddagen). Poetryslam-tävlingen gick hyfsat bra (tredjeplats), och jag hoppas att få se segraren Bita Yari i Uppsala nästa vår.
Nu kommer i alla fall Trädgårdsfesten etc, en diktsamling i tre delar som finns digitalt och på papper. Se det här som ett boksläpp. Ta-da! Om du vill ha en minimalistiskt formgiven 144 sidors diktsamling med helt vitt omslag, som pryder sin plats i nattduksbordet, så kan jag rekommendera pappersboken. Om du bara vill läsa texten är du mycket välkommen att göra det online.
Och veckans dikt är: magre man
Rim, halvrim och nödrim står på programmet, för ovanlighetens skull. Hitta kopplingen till förra veckans!
uppskattningsvis är till skillnad från förra veckans helt ny. Den skulle kunna bli den första i en rad.
Det är pinsamt att jag inte lyckats läsa något helt av Elfriede Jelinek förut.
Klämkäckt sommardiktande i full gång! Det, träningsvärk och kikärtor.
Dödsstjärnan gör Arvikafestivalen – på campingscenen den 1 juli, alltså dagen innan själva festivalen börjar. Pallra dig dit och gå sedan stärkt av scenpoesi in i festivalyran!
Veckans dikt: konstiga tankar nu
Två primitiva recept och en dikt.
10–14 potatisar
En halv purjolök
Ett fjärdedels kilo bruna bönor
Olja & vinäger
Kryddor
Blötlägg bönorna över natt och koka dem sedan någon timme. Ta upp provbönor och känn så att konsistensen blir den rätta – de ska inte spricka för mycket utan vara relativt fasta. Låt dem svalna.
Tvätta potatisen och hacka i ganska små bitar. Stek i lite olja och krydda med salt, peppar och eventuellt cayenne.
Skiva purjolöken och blanda med bönor, olja, vinäger och salt.
10–14 potatisar
Ett fjärdedels kilo bruna bönor
En gul lök
Ett halvt paket krossade tomater
Tre klyftor vitlök
Olja
Kryddor
Skala, hacka och koka potatisen. Mosa och blanda med olja och eventuellt någon emulsion (mjölk, grädde, sojagrädde, etc). Salta och peppra.
Blötlägg och koka bönorna så mycket att de börjar falla sönder. Hacka löken och fräs i olja. Hacka vitlöken och häll ner på slutet. Blanda väl med bönor och tomater. Krydda med till exempel cayenne, spiskummin, salt och peppar.
Mixa bönblandningen slät med stavmixer.
Det spelar egentligen mindre roll, men en ”fast”
sort är att föredra till den första varianten, och en
”mjölig” till den andra. Men en tager vad den haver.
Veckans dikt: på rätta
stället
Dagens fråga: är det rätt att klä upp sig i skjorta och kostym för att rösta, även om valet inte är ett riktigt demokratiskt val?
Sammanfattningsvis så har valdeltagandet i Europa gått ner och högern inklusive rasister och fascister har gått framåt.
Veckans dikt blir en förberedelse för framtiden i form av en superhjältesaga.
En Dödsstjärnan-pryl ifrån stearinljusläsningen på Elsas hus.
Dessutom en webbifierad version av Karaokepoesin.
Några punkter:
Östgötalagets final gjorde mig sjukt stolt och lokalpatriotisk. Och att alla tog lagfinalen på allvar och agerade som lag – härliga tider!
Slammastermöten är inte roliga eller konstruktiva ens när utvärderingen är genomgående positiv.
Oskar Hanska vann, och det var ju bra!
Jag blev inte ens av med alla tretton exempelar av hemolys.
Josef Hoffert och jag upprepar ritualen. ”Martin, jag vann mitt bout!” – ”Josef, jag vet att du vann ditt bout; jag var emcee på ditt bout!”
Några lyriska höjdpunkter: Malin Jakobssons ångest-dikt, Tania Bengtsson, Karl Magnus. Scenpoesi är poesi på en scen.
Svenska mästerskapen i poetryslam är över, och jag blir genast duktigt förkyld. Viruset har väl bott i mig ett tag, förmodligen, men jag har varit för uppe i varv för att ge mig hän åt någon immunreaktion. De vänner som knappt sett röken av mig på sista tiden kommer inte se någon rök på ett tag till heller.
Det har varit lyckat, men ansträngande. Nästa år i Uppsala – ”Det är kul att vara billig”.
Här är en dikt hur som helst: petmoj
Promenaddikt från kommande volym.
UKON har skaffat Twitter som en del av ett samarbete med Vi läser, och börjat skriva twitterdikter. Eller, som jag förstod det: den första dikten skrevs först och publicerades sedan rad för rad. En bonusdikt uppstod också på ett annat konto, och jag tycker den bär mer spår av Twitter som medium, och är nog på så sätt mer en twitterdikt. En ny dikt började igår.
poesi tillsammans! verkar börja ganska bra i all sin blygsamhet. Hittils tycker jag att Vilgots poesilåda (jag frestas att skriva matris) är skojigast.
I dagarna släpptes Fredrik Reinfeldts debutroman ”Det sovande folket” (Moderata ungdomsförbundet, 1993) i en piratutgåva. Det är en spännande liten bok, som sin ringa längd till trots hoppar mellan genrer och perspektiv. Så skriver Reinfeldt:
När framtiden diskuteras räcker inte ett perspektiv och ett sätt att uttrycka sig. Bokens skilda kapitel utgör olika försök att på flera satt ge ingångar till ett problem som vi alla kommer att leva med sviterna efter. Välfärdsstaten har misslyckats, människorna har passiviserats och politikerna tycks ha kapitulerat.
Det finns en hel del att säga om den här boken, där den blivande statsministern lägger ut både ideologi och strategi. (Till exempel är det skojigt att han inte hänvisar med namn eller boktitel till en enda ekonom, filosof eller politiker av högersnitt. De uttryckliga referenserna i boken är Marx, Bert Brecht, Bibeln, 1986 års psalmbok och Ebba Grön!)
Jag tänker här koncentrera mig på första kapitlet, ”Sovhjärnorna”, som är en science fiction-dystopi. Och, det är lika bra att säga det från början: den är underhållande jättekass. Men, för att inte tappa bort oss: kom ihåg vad som står i citatet ovan och att Reinfeldt menar allvar: dystopin är ett försök att ”ge ingångar” till problemet med välfärdsstatens haveri. Den är kanske inte fantastisk litteratur, men den kommer hjälpa oss förstå hur författaren ser på världen.
Jag slogs också av ett lämpligt jämförelsematerial: ”Universums öde: Datorernas död” av George Johansson (Bonniers juniorförlag, 1983). Berättelserna är relativt lika: båda utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid där samhället gått i putten, och handlar om hjältar som med en fadersfigurs och lärares hjälp kommer till insikt om sakernas tillstånd och ingår i en sorts grupp av upplysta – i Johanssons berättelse är det en motståndsrörelse som handgripligen går till attack mot samhället, i Reinfeldts berättelse ett hemligt sällskap som träffas och pratar gamla minnen.
Reinfeldts kanske mest citerade passage, som i och för sig kommer från ett annat kapitel, ekar av Johanssons boks motto, som är ett citat från fadersfiguren.
Dumhet övergår i idioti när man slutar fråga... De Lorean Levithan (Johansson)
Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd. (Reinfeldt)
De undervisande fadersgestalternas ögon är också en gemensam fixpunkt:
Exner kunde inte släppa gubbens blick. Om det inte vore för blicken skulle gubben se död ut. /–––/ Jo... nu kände han... blicken trängde in i hjärnan på honom, längre och längre in... Det fanns ingen skräck i gubbens blick, ingen fruktan, inget hopp. Bara ett djupt, outsägligt djupt, förakt, och det föraktet borrade sig in i Exner. (Johansson)
Det var lätt att missta honom för en gammal menlös gubbe om det inte var för ögonen. Han mindes samma blick från förr i tiden. Mästarens ögon var vakna på ett sätt som var ovanligt i välfärdsstaten. Det var som en särskild lyster omgav hans ögon. När han tittade kändes det som blicken brände. Ögonen utstrålade sådan intensitet att man förstod att bakom dessa ögon fanns en mycket aktiv hjärna. (Reinfeldt)
Det är mycket som är lika, men samtidigt olika. Båda ser det centraliserade datornätverket, sammanvuxen med teve och massmedia, som något fundamentalt ont som registrerar och passiviserar.
Både Johansson och Reinfeldt berör några viktiga områden: underhållning, mat, skolan, droger (och säkert några som jag missat), som belyser olika delar av deras dystopi.
Holo-showen var skitfin. Laddad. En riktig dräpare. Först hade Exner inte känt så mycket, men när han flyttade elektroderna närmare tinningarna satt varenda ton från Supersynthen som etsad i hjärnbarken. Det bara blixtrade till i klumpen. När Exner kollade massan som böljade bakom honom såg han hur extasen höll på att suga upp en del veklingar. En del pallade inte för trycket. Några känsliga typer bakom honom bröt samman och fördes ut. (Johansson)
En annan mycket populär variant var den där du projicerades in på historiska slagfält, och där du som spelets hjälte och framgångsrik soldat kunde ändra slagets utgång. Spelen kunde pågå i dagar. Att deltagaren somnade ifrån spelet ibland gjorde ingenting. Det fanns en detektor som kände av att spelaren var vaken och om han somnade in pausade spelet tills dess att användaren vaknade. Det enda problem som dessa spel skapade var att spelarna ofta glömde äta och helt förlorade uppfattning om tid och rum. Flera spelare hade fått föras till sjukhus utmattade efter att inte ha ätit, hållit sig vakna i flera dygn och dessutom varit kraftigt förvirrade av att i den allmänna upphetsningen fått en känsla av att faktiskt leva i en annan tidsålder. (Reinfeldt)
Okej, även i Johanssons dystopi tittar folk på teve och spelar någon variant av Bingolotto. Men relationerna till andra människor är en återkommande skiljelinje: i Reinfeldts fall sitter människorna ensamma, lämnar aldrig hemmet och lider av beröringsskräck; hos Johansson är det snarare typen av relationer det är fel på. Visst träffar de unga huvudpersonerna andra människor, mötena är fulla av våld, hot och dominanstänkande. I citatet ovan exempelvis, skiljer sig Exner från ”veklingar” som inte klarar av holo-showens intensitet.
Skrattet i burken dog bort och ett mansansikte tonade fram. /–––/ Direktförsäljare. Nu skulle han pracka på morsan något nytt meningslöst skrot. Elektronikålderns dörrknackare. Först skulle han smickra henne, berömma henne, snacka om hennes goda smak och sedan skulle han robba hennes konto på ytterligare enheter ... De lagade sällan mat – tog bara syntetkäket direkt ur förpackningen. Värmde proteinkuber någon gång, kanske. Ändå hade de både datorstyrd processor och food-generator. Helt i onödan. Hur ofta hade de råd att köpa några av de sällsynta råvaror som fanns i butikerna i de välmående kvarteren på östkanten av stan? (Johansson)
Fjärrkontrollen styrde också matproduktionscentret. Egentligen behövde inte invånarna äta mat som förr i tiden. Det fanns piller som på ett fullgott sätt täckte alla behov. De flesta valde ändå att äta på ett mer gammaldags vis. Matproduktionscentret ordnade allt detta. Via TV-datorn beställdes ingredienserna och basprodukterna. Dessa placerades in i centret som också var inbyggd kyl och frys. Med kontrollen kunde du sedan välja maträtt och tillhörande dryck och det framställdes på mycket kort tid. (Reinfeldt)
Ingen av dem verkar således gilla färdigmat.
Men det är konstigt att Reinfeldt som är civilekonom, och på annat ställe skriver att ”Ekonomer och politiker är mycket duktiga på att beskriva konsekvenser för företagandet och ekonomin av den socialdemokratiska eran.” inte brytt sig om att fundera på hur välfärdsstatens ekonomi egentligen fungerar. Ingen behöver laga maten, men hur sätts priset på ”basprodukterna”? Finns det en marknad, eller är det en planekonomi vi befinner oss i? I så fall är den, med moderata ögon sett, förvånansvärt bra på att tillfredställa behov. I själva verket kan välfärdsstatens invånare överkonsumera till den grad att det krävs skönhetsoperationer – ”mycket effektiva och enkla ingrepp för att ta bort slaggprodukter och fett” för att de inte ska bli enormt tjocka.
Någon stratifiering verkar inte finnas heller. Ingen behöver bekymra sig om att inte har råd med den extra maten, som tack vare näringspiller egentligen är onödig, eller teve och datorspel.
Johansson beskriver istället en marknadsekonomi som den kan observeras i verkligheten, med snedfördelning och mördande reklam.
Exner rann snabbt ned för trapporna i det smala trapphuset. När han bara hade ett femtontal våningsplan kvar snublade han över ett par kroppar som låg tvärs över trappstegen. Dopiater, tänkte han. Som alla andra dopiater hade de börjat med ett par ”oskyldiga” Mindbenders en lördagskväll. Nu låg de livlösa i trapphuset på flykt undan kylan därute, på flykt undan polisen. Men hur skulle polisen eller sjukvården kunna göra något /–––/ Riktig vård fick bara de rika. Sjukhusen som bekostades av samhällsmedel fungerade i stort sett bara som en sluss mellan liv och död. (Johansson)
Värre var det med risken att stöta på en drogstimulerad psykohuligan. De drog fram i de bitvis ödsliga städerna påverkade av diverse stimulerande narkotiska preparat. De hade en tendens att bli våldsamma. Det myckna drogmissbruket gjorde att många inte längre styrde sitt eget beteende. Droganvändningen var ett stort problem i välfärdsstaten. I brist på annan stimulans och för att komma bort från det vanligtvis mycket innehållslösa liv som de flesta levde användes mycket droger av främst hallucinogen karaktär. Det gav Fantasiliknande upplevelser och lyckokänslor som medborgarna inte förmådde känna i vanliga fall. De flesta framställde själva sina narkotiska preparat på kemikalisk väg i matcentret. (Reinfeldt)
Till saken hör att droger i Johanssons dystopi är en del av passiviseringen av människorna. Naturligtvis kallas det medicin. I Reinfeldts dystopi är drogerna snarare ett naturligt svar på en trist tillvaro – de extremt engagerande datorspelen ovan räcker visst inte. Drogerna skapas alltså mer eller mindre ur intet i matcentret, och behovet stammar ur människan själv.
Han satte sig ned framför terminalen och slog mekaniskt in koden för det program som skulle behandlas idag. Lärarens ansikte tonade fram på skärmen. /–––/ Grottas fick instruktioner att slå in en ny kod. Han ansträngde sig för att tillgodogöra sig budskapet på skärmen. /–––/ Den här klassen var förutbestämd sedan länge. Alla var ju placerade på lågutvecklingsprogram. Jämfört med rektorns egen utbildning hade de bara suttit med en meningslös terapi under hela skoltiden. Vissa kunde knappast läsa datorns basspråk, än mindre tillgodogöra sig en printad text. (Johansson)
Sovhjärnorna tappade tidigt intresset för skolan, och för all ting annat också. De visste att de aldrig skulle arbeta med någonting, det gjorde bara dårarna. Dårarna var de som bestämde, de tappade inte orken i skolan utan fortsatte anstränga sig, fast de inte behövde. Det var därför som sovhjärnorna kallade dem dårarna. Det var ingen som brydde sig om vad dårarna sa, det var ingen som orkade intressera sig. Dårarna servade välfärdsstaten. Sovhjärnorna såg dem nästan bara på TV och bytte då snabbt över till en annan av det dryga hundratal kanaler som fanns. /–––/ Alla i välfärdsstaten var dåliga på historia. Kunskap om historien ledde bara till en vilja att bevara saker som det varit. Det gjorde att saker som inte var relevanta för beslutsfattandet vägdes in i kalkylerna, och repeterade för sig själv torrt välfärdsstatens officiella syn på nödvändigheten av att avråda till historiska studier. (Reinfeldt)
Senare avslöjas det att Exners klassificering dömer honom till gruvtjänst, ”giftigt, tungt, slitigt slavarbete någonstans”. Det här är nog den fundamentala skillnaden mellan dystopierna: vem gör arbetet? Reinfeldts arbetarklass kallas ”Dårarna” (hörde någon säga att det kanske anspelade på Dostojevskij?), och tycks bestå av byråkrater och partifunktionärer, intelligenta, engagerade, men samtidigt också de vilseledda och hopplöst okunniga om särskilt historia. De tycks också ha påfallande svårt att minnas sina egna liv.
Miljöförstöring och dålig arbetsmiljö verkar inte finnas; det har väl teknikutvecklingen trollat bort. Det är tydligen alldeles lugnt att majoriteten av befolkningen inte arbetar; resurserna räcker gott ändå. Det svär ganska mycket emot Reinfeldts övriga teser i boken, om välfärdsstaten som en ”omöjlig konstruktion”. I själva verket beskriver han ett ekonomiskt överflödsparadis. Istället skjuter han in sig på de psykologiska effekterna av välfärd, och verkar mena att även om välfärdsstaten inte skulle vara ekonomiskt problematisk, så är den ovärdig människan. Människan är alltså så bekväm av sig att hon kommer att urarta till en klump i en fåtölj, om hon befrias från tvånget att kämpa för sin överlevnad.
I Johanssons dystopi, däremot, så finns det fortfarande besvärliga jobb att göra – och de utförs av en arbetarklass som av skolsystem och underhållning trycks ner i skorna och fråntas sin potential, i längden sin mänsklighet, för att ”några få som kontrollerar datorprogrammen och kunskaperna ska få behålla sin makt, sitt skydd, sina luftreningsapparater, sina radiacskydd, sina utrymmen, sina vaktbolag, sina nycklar”.
Hos Reinfeldt behövs det ”politiskt ledarskap” för att ”väcka det sovande folket”. I första kapitlets dystopi är det dock redan för sent – det har väl gått så långt att människans lata natur inte kan hindras från att ha sin gång. Hos Johansson krävs att ”slå tillbaka på den känsligaste punkten” – genom att spränga centraldatorn, för ”utan Datorn kan vi återvända till Livet”.
Bönbaguette och äppelnudlar
1 baguette med frön
1 paket risnudlar
1 flaska äppelmust
500 g bondbönor
300 g små gröna ärtor i saltlag
500 g röda kärnfria vindruvor
1 avokado
Blandade nötter att äta under tillagningen
Koka nudlarna i äppelmusten tills den sugits upp. Låt ärtorna rinna av. Servera nudlarna med ärtor och vindruvor.
Skölj bondbönorna och mosa med potatisstöt. Krydda med timjan, salt och cayennepeppar. Dela och kärna ur avokadon och mosa med gaffel. Dela baguetten och bred på avokadon och bondbönpastan.
Räcker för två personer men det blir både nudlar och ganska mycket bönpasta över.
Kort recension: Äppelnudlarna är värda att hålla fast vid och utveckla; kanske kan de kokas i något annat kryddigt som gör dem mer smakrika. De gröna ärtorna är det klart sämsta med rätten. Nudlarna är även goda kalla!
Läste just, på goda vänners inrådan, Den hemlige kocken av Mats-Eric Nilsson. Å ena sidan är den viktig och ganska rolig. Det är skojigt att läsa när han hackar på uppblåsta påståenden om naturlighet och fräschör. Å andra sidan invänder jag lite mot hans perspektiv, som i första hand är estetiskt: kort och gott vill han ha en ”clean label”, för att han tycker det är mer äkta så. Miljöhänsyn såväl som annan etik passerar revy här och där, men är inte kärnan i argumentet.
Ett litet vinklat urval av citat kan visa vad jag menar:
Förfalskad mat har funnits i alla tider. Men förr ställdes den ansvarige inför rätta. (s. 29)
Det inre rummet, vigt åt specerierna, doftar av nyrostat kaffe och rökt skinka. Till en början kunde man inte hantera färskt kött, men däremot säljs rökt renstek, rökt älg och sockersaltat gotländskt fårkött. (s. 45)
Ta en kopp nybryggt och härligt doftande kaffe. (...) Jämför den sedan med den fadda och enkla smaken hos en kopp snabbkaffe. (s. 85)
Men man kan självfallet vända på resonemanget. Den ytterst ansvarige för den mat jag ställer på bordet för mig och mina barn, är ingen annan än jag själv. Vi kanske har den mat vi förtjänar. (s. 153)
Men för mig är det trots allt varken hälso- eller miljöskäl som får mig att vrida och vända på varje vara innan jag lägger den i plastkorgen. Jag vill veta vad jag äter helt enkelt och inte bli lurad. (s.155–156)
Det är svårt att tänka sig ett livsmedel som är mer konstlat än quorn, som för vegetarianer ska ersätta kött. (s. 199)
Vad är det då som är artificiellt, och vad är naturligt? Att göra en deg med jäst och grädda den i en elektriskt uppvärmd ugn är uppenbarligen alldeles naturligt, men att odla en annan svamp och extrahera dess protein är tydligen det mest konstlade en kan tänka sig. Det är skillnad på bioteknik och bioteknik.
Som sagt, det är en bok med många poänger. (Den har fått mig att återfalla till E-nummerletande...) Och visst har han rätt i att smaken också blir lidande: se på brödet och kaffet! Men argumentet mot livsmedelsindustrin måste basera sig på moral, och inte någon uppfattning om naturlighet.
Varför det slår fel visar sig i samband med vegetarianism. När det på sidan 188 diskuteras kyckling nämns kycklingarnas vidriga levnadsförhållanden som orsaken till att djuren – smakar så lite. Men quorn är tydligen inte ett alternativ, för det innehåller ju aromämne. (Inte för att jag tycker quorn är det ultimata livsmedlet i övrigt – innehåller dessutom både ägg- och mjölkprotein –, mer ett proof-of-concept att det går att biotekniskt tillverka en proteinrik ”fullt tjänlig föda”.)
Att vara vegan eller vegetarian med liten animalisk del i kosten kräver till exempel tillskott av vitamin B12, för att behålla hälsan. Det är förmodligen inte ”naturligt”... Ja, att det inte ligger i vår (mänskliga, omnivora, artutrotande) natur är ett av de vanliga argumenten mot att inte äta döda djur. Ett annat är att det smakar gott.
Köttporren ovan kan stå som exempel på att författaren ser stickan i industrireklamens öga, men missar bjälken i sitt eget. Han ser igenom påståenden om ”äkthet” och ”tradition” – tack vare de berömvärda lagar som kräver att varans innehåll redovisas. Men han blir förförd av samma typ av romatisk när de kommer från annat håll, och vältrar sig gärna själv i dem. Det är natur och tradition att sätta i sig grisars skinkor – alltså ska vi göra det.
Jag vågar påstå att maten ska framställas på ett sätt som orsaker så lite miljöpåverkan och lidande som möjligt – om den också smakar bättre eller görs på ett gulligt traditionellt vis är det bara ett plus. I många fall är det förmodligen det bästa, men i vissa fall kanske inte.
Förresten, hur göra om en vill försäkra sig om schysta osprutade grönsaker, men undvika biodynamiska fantasier?
Om själar och innebandyklubbor:
Haha förlåt att jag tvingar dig till saker som utmanar bilden av dig men som Jonas Hassen Khemiri säger: ”det är en fin tanke det där att det finns ett ’jag’, en bestämd identitet, en liten kärna som är jag oberoende allt annat. Det är en fin tanke, men jag tror inte på den”!
I april ska Dödsstjärnan göra Peking Pride, en liten stund på Grammofon (förhoppningsvis i källaren!). Rubriken har på något sätt blivit ”snusk, lust och poesi” – i den ordningen, tror jag. Då Dödsis själv brukar ha ”dikter om politik, våld och små gulliga djur” som tagline ser en att det öppnar upp både för obehagliga kollisioner och kul synergieffekter.
Att skriva om ”snusk och lust” ur något erotiskt perspektiv är uteslutet, om inte annat p.g.a. bristande kompetens – men också för att herdedikter från diverse kärleksgubbar tenderar att vara rätt ointressanta.
Mina försök ska i alla fall delvis försiggå i det offentliga på poesi tillsammans! – en wiki för kollaborativ poesi, som jag smygstartat litegrann. Skriv något där, om det lyster dig!
Det har också råkat falla sig så att jag har gått och vunnit ett par poetryslam-tävlingar på sista tiden. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men Jonas analyserade mitt tävlingslynne hyfsat träffsäkert, tror jag, och påstod att jag är ju bra – om jag inte är laddad för tävling och alltså medveten om att det är en tävling, om jag inte är arg och motvalls, och om inte något mer... Hur som helst. ”Och som tur är så är det ju inte tävling på vanliga läsningar.” Det är så sant som det är sagt.
ps. Såhär går det till på poetryslam i Norrköping (Och så går det när biblioteket ger mig öppet wifi.) ds.
Jag har hört att den som kan tänka också kan skriva. Nu har jag tydligen fått för mig att den tesen också fungerar åt det omvända hållet. Jag försöker tänka och skriva om saker jag tror på. Det går sådär, men övervinner jag min inre censor kommer de väl hit så småningom.
Tog i alla fall en paus och gick ner och såg Olivia Bergdahl och Loke på Elsas hus. Jag var lite trött och förvirrad, men det var tur att jag åkte dit. Ett par vänner har flera gånger propagerat för Loke, men jag har kämpat emot. Nu får jag väl ge upp, för det var väldigt bra, men Olivia var ändå den största behållningen – särskilt de obegripliga parafraserna!
Boken har visst gått bra, så jag ser fram emot en ny.
”Skrivit på kontraktet: nio månader; allt annat osäkert.”
Ibland uttrycker en sig mer pretentiöst än vad som strängt taget är nödvändigt. Tio månader varade kollektivet i alla fall, och nu har jag flyttat igen.
Jag har en ny bokhylla; mina vänner i kollektivet gav mig diverse möbler (en grej från varje hushåll); från mor och far och morfar och mormor kommer ännu fler, snygga gamla tallrikar och bestick. Det är så skönt att inte behöva köpa en massa skräp.
Jag har nog med saker i alla fall.
Vad är det här då? – den nya hemsidan, tredje utgåvan, vita varianten. Jag hoppas det ska gå att läsa texten men i övrigt bryr jag mig faktiskt inte så mycket. Webbsidor är oftast fula som stryk i alla fall.
Texten på denna sida omfattas av licensen Creative Commons Erkännande 2.5 Sverige. Uppge mitt namn, och webbadressen ifall du känner för det. Bilder och separata filer har sina egna upphovsrättsliga notiser som gäller för dem.
Sidan bör dessutom vara acceptabel XHTML 1.0.
Skapat med GNU Emacs och svart kaffe.